På årets hittills varmaste dag valde vi att lämna Adriakustens svala bris och skuggan från campingens jättelika valnötsträd i Mlini. Vi vänder nosen hemåt!  Och missade av olika skäl Montenegro, Albanien och Mostar i Bosnien-Hercegovina.

Kuststräckan mellan kroatiska Rijeka längst uppe i Adriatiska bukten och Dubrovnik i söder är ungefär 60 mil lång. Vanliga frågor: välja kustvägen eller motorvägen, högsäsong eller lågsäsong?

Vi valde båda alternativen på icke högsäsong, och har en del bra erfarenheter:

Vi skulle INTE välja kustvägen under högsäsong om vi inte hade en ängels tålamod och en evig tid till förfogande…

Nu i maj är kustvägen en innehållsrik, varierande och mycket vacker sträcka – med redan på gränsen till mycket trafik.

Motorvägen är snabb, och har många avgiftsfria rastplatser. En del utan service, andra med toa och vatten. De stora rastplatserna erbjuder både bränsle, mat, livsmedelsbutik, dusch med mera. Men, motorvägen söder om Zadar är dödstråkig, medan den norra delen bjuder på lite mer variation och dramatik.

Dessutom kostar det ungefär 7 kronor per mil att köra på de kroatiska motorvägar som är avgiftsbelagda – och det är i stort sett alla…

Missade drömmar på grund av självmål

Väl ända nere i  Dubrovnik kom vi på en lysande idé – möjligen under berusning: varför inte åka den korta sträckan till Albanien och få en udda stämpel i passet? Och på köpet få en glimt av vännen Herman Nicolics Montenegro? Och på hemvägen ta en kort avstickare till Stari Most, den gamla bron i Mostar, Bosnien-Hercegovina.

Som kosmopolitiskt invandrarbarn har jag alltid gillat tanken med EU – och nu än mer: ALLA borde ingå i EU!

Vi bara ”glömde bort/tänkte inte på” att alla våra drömmar låg utanför EU. Vi riskerade att få hunden satt i långvarig karantän, och körförbud på ressällskapets husbil som saknade Grönt kort… Drömmarna fick skjutas upp, men vi är fortfarande undrande: Varför fick vi två gånger köra kustremsan genom Bosnien-Hercegovina utan frågor eller kontroller???? Skål!