På kartan var det en prick längs huvudvägen. I verkligheten var det en sval och högt belägen avkrok på vår resa från de heta stränderna vid Adriatiska havet till Rom, som var vårt nästa mål.
Vi valde att inte åka motorvägen från Porto Potenza Picena där vi övernattat på byns kombinerade ställplats/marknadsplats. Istället blev det en svindlande, skakig länsväg genom ett långt bergspass. Passerade många byar, men ingen så liten som dit vi skulle – utan att veta om det. ”Intill länsvägen” betydde 10 kilometers bergsklättring från densamma.
Från starten på havsnivå och 30 plusgrader stod vi plötsligt på en bondgård 1050 meter över havet och med 10 plusgrader. Tystnaden var total, bortsett från dunsarna mot husbilens tak från mogna nedfallande ekollon.
Bonden i Retrosi sålde underbar salami och stora ägg – och vi köpte. Vi fick oss också en tragisk historia till livs: Panna hittade hundkompis som tog henne med på sitt livs första stora äventyr. De rymde helt enkelt från gården! Godis, visselpipa och glada lockrop bekom henne plötsligt inte ett dugg…
Bonden berättade att hundkompisen inte var hans egen. Någon idiot till gäst hade bara lämnat kvar hunden. Och den hade blivit så folkskygg att jag aldrig fick möjlighet att ta en bild.
Jag hittade rymlingarna långt inne i skogen, och Panna valde att följa med hem till husbilen.