Spanjoren Antonio rensar sina vongolemusslor som han ska ta med sig över gränsen.

Spanjoren Antonio rensar sina vongolemusslor som han ska ta med sig över gränsen.

En delikatess på det i både Portugal och Spanien så populära tapasbordet är vongole- eller venusmusslor. Att dessa pyttemusslor dessutom är dyra begrep vi efter att ha studerat fångandet av dyrgriparna.
Tidig morgon och ebb, lågvatten. En massa prickar i form av männens huvuden och delar av deras överkroppar stack upp ur vattnet. De rörde sig baklänges, dragandes på något och stötande i havsbottnen med något annat.
Förvirringen släppte när en av dem avbröt jobbet för dagen och visade vad och hur de gjorde. Och bilden här intill säger mer än tusen ord.

På land ser det ut så här: han går baklänges och drar med sig stålkorgen som han samtidigt rakar sandbottnen med. Efter rakan hänger tre meter "håv" i vilken de små musslorna samlas.

På land ser det ut så här: han går baklänges och drar med sig stålkorgen som han samtidigt rakar sandbottnen med. Efter rakan hänger tre meter ”håv” i vilken de små musslorna samlas.

Till sjöss ser det ut så här tidigt på morgonen...

Till sjöss ser det ut så här tidigt på morgonen…

På stranden knäböjde Antonio över en stor hög med musslor som han sorterade. På frågan om vilken lokal restaurang som skulle få hans musslor, blev svaret: Ingen, de här ska med hem till Spanien och säljas där!

Nu är det inte alla som gillar, eller törs äta musslorna. I likhet med de svenska blåmusslorna drabbas vongolemusslorna ibland av larm om höga halter olämpligheter i innehållet.
”Vi har valt att inte servera musslorna, eftersom vi inte vågar ta några risker med våra kunders hälsa” förklarade den unga servitörskan när vi skulle inleda avskedsmiddagen på restaurang Manta Rota. Som förrätt blev det istället nästan det enda vi kände igen på matsedeln; gambas eller räkor. Dessutom valde vi bara EN tallrik att dela på. In kommer stora fatet med 8 grillade jätteräkor i en sås som inte ens gamle Wretman hade fixat! Naturens vänner må skrika i högan sky, men räkorna tillhör numera de tre översta på vår skaldjurslista. Efterföljande tonfiskkotlett för Lisa och husets egen version av Portugals nationalrätt balcalhaua (kabeljo på ren svenska) för mig, gick inte heller av för hackor. Särskilt inte som det sköljdes ner med mängder av kallt vitt husets.
Det blev också en liten avrundning på byns sportbar där Sporting LIssabon körde över grannbyn Setubal med enkla 4-0 i en för oss Zlatanälskare, medioker match. Vi kom dock inte för fotbollen, utan för drinkarna Caipirinha och Mojito vars like jag inte smakat tidigare. Inte ens vännen Charlie på gamla Wobblers i Örebro kunde ha matchat den här!